Volontärarbete på ett sjukhus Tanzania

Del 1 – Det närmar sig avfärd!

2014-12-08

Jag heter Malin Olsen och jag är en 26-årig biomedicinare som arbetar som forskningsassistent på Uppsala Universitet där jag arbetar med Alzheimers sjukdom på institutionen för Folkhälso- och vårdvetenskap. Jag är volontär i Farmacevter utan Gränser och även årets Nippestipendiat. Jag har länge vetat att jag vill åka och
volontärarbeta i ett utvecklingsland, men jag har skjutit detta framför mig då jag inte riktigt haft varken tid eller tillfälle. I våras när jag tog examen kände jag att det rätta tillfället kan ju faktiskt vara nu! Jag började kika runt på olika organisationers hemsidor och läsa på om olika projekt man kan arbeta med. Tidigare har jag föreställt mig att jag ska åka iväg  och gräva en brunn i öknen, men då slår det mig att jag kan ju faktiskt åka och arbeta med något jag är utbildad till och har kunskap inom. Jag sållar då ner projekten och fokuserar på de som är inom området medicin. För mig är målet med att åka och volontärarbeta att få chansen att hjälpa andra som inte fått samma förutsättningar som mig i livet. Jag hittade Solidarity Travels, en mindre organisation skapad av två personer som själva rest jorden runt och sett hur världen kan se ut för människor som lever under hårda förhållanden där fattigdom dominerar. De vill ge möjligheten för  volontärer att kunna hjälpa till att göra världen till en bättre plats, och detta var ett budskap som jag kände följde mina värderingar.

Jag kontaktade dem och några månader senare satt jag med en fem veckor lång resa inbokad till Tanzania tillsammans med min syster Lisa och hennes pojkvän Rasmus. Under fyra veckor de arbeta med ett byggprojekt medan jag ska arbeta på en HIV/AIDS klinik i Madale Village, ett samhälle i bergen några mil norr om Dar es Salaam. Utbredningen av HIV/AIDS i Tanzania är ett omfattande problem som har blivit klassat som en nationell katastrof. Många barn har blivit föräldralösa och är själv smittade av HIV. Tillgängligheten till medicin är begränsad, och kunskapen om hur sjukdomen sprids och hur den kan stoppas är knapphänd. Jag kommer att få vara med och träffa patienterna och även delta i HIV/AIDS seminarier för att kunna sprida den kunskapen jag har om sjukdomen.

Karta som visar var Madale Village ligger i Tanzania.

När allt var bokat och klart sattes processen igång med att ordna allting inför resan. Vaccinationer som skulle tas, inte helt smärtfritt då jag är av en lite spruträdd natur, visumansökningar som skulle fyllas i, ledighet från jobbet som skulle ordnas, och det allra tråkigaste, den ekonomiska biten skulle lösas. För ja, det kostar en hel del att åka och volontärarbeta om man reser med en organisation. Priset kan variera stort, men det går inte att undkomma att det krävs en del sparade pengar. Min höst har bestått av studier, heltidsjobb på vardagarna och jobb varannan helg för att kunna spara undan så mycket som möjligt. Jag la även ner mycket tid på att söka stipendier, vilket visade sig vara värt all tid i slutändan!

Detta är något jag har velat göra länge, så jag har känt redan från att jag vill få ut så mycket som möjligt av det. Vi har därför valt att starta en insamling för att Lisa och Rasmus bygga ett så kallat ”vocational training room” i anslutning till ett nytt, ekologiskt volontärcentrum i Madale Village. Denna lokal kommer att kunna användas till förskoleverksamhet, yrkesutbildningar men också fungera som en mindre vårdcentral för barn. Det saknas både lokaler och personal i Madale för denna typ av verksamhet, så det kommer att vara en stor tillgång för befolkningen i samhället, där volontärer från världens alla hörn kommer att kunna arbeta ideellt som lärare och vårdpersonal. Jag har även jobbat hårt för att få sponsring av diverse viktiga saker vi kan ta med oss då det är brist på det mesta där nere. Tack vare att vi fått 30 kg extra bagage sponsrat av vårt flygbolag kommer vi att ha med oss pennor, block, kläder, sjukhusmaterial, kondomer och lite annat smått och gott som kommer att göra stor nytta.

Grunden till volontärcentret där vårt ”vocational training room” ska byggas.

Det är med lite skräckblandad förtjusning som det i skrivande stund är mindre än två veckor kvar innan avresa. Nu ska allt packas ner, alla bra-att-ha-saker som myggspray och malariatabletter ska inhandlas, alla viktiga papper ska ordnas och jul ska hinna firas med familjen då vi kommer befinna oss därnere på julafton. Resefebermardrömmarna har satt igång och nervositeten börjar infinna sig, men det är inte så konstigt då jag är på väg att ge mig ut på en av mitt livs största resor.

Ni kommer få följa min resa här på sideeffects.se, och jag ska försöka uppdatera med jämna mellanrum under tiden jag är borta. Vill ni läsa mer om vårt byggprojekt hittar ni vår Facebooksida på  www.facebook.com/volontaritanzania och vår blogg på volontaritanzania.blogg.se.

Har ni några specifika frågor till mig nås jag på malinolsen@hotmail.com.

Del 2 – Första veckorna på Mbweni sjukhus

2015-01-01

Det har nu gått en och en halv vecka sedan vi landade i Dar es Salaam och skumpande upp till Madale Village på leriga grusvägar. Vi bor i ett bambuhus utan elektricitet och rinnande vatten, och maten lagas över öppen eld. Jag har börjat vänja mig vid värmen nu, och vi har tur att det ofta blåser här uppe i bergen. Eftersom vi inte har någon el har vi inte heller varken AC eller fläkt, men jag är oftast så trött på kvällarna att jag slocknar direkt vid 22-tiden och tänker inte längre på att det är varmt. Vi har kommit in i lunken av att bo på Afrikanska landsbygden, allt går väldigt långsamt.

Volontärhuset.

Under första veckan hade vi orientering där vi fick lära oss hur man tar en tuk tuk ner till stan, några hälsningsfraser på Swahili (mambo!) och att de har en egen Swahilitid, där klockan räknas från när solen går upp. Klockan 7 vår tid räknas som klockan 1 på Swahilitid. Jag fick även veta att de valt att placera mig på ett annat sjukhus än vad som var planerat, då de trodde att jag skulle få ut mer av det. Jag arbetar nu på Mbweni privatsjukhus, där de har en HIV-klinik, förlossning, operation och en allmän vårdenhet. Det är relativt litet, bara 40 personer kan ligga inne samtidigt. Dr Daniels, överläkaren på sjukhuset, vill att det ska likna ett västerländskt sjukhus så mycket som möjligt och ser gärna att man kommer med förslag på förbättringar. Det märks dock att de inte har så mycket pengar och jag tycker det är lite svårt att komma med förbättringar då det mesta skulle innebära höga kostnader. Bara en sådan sak som att ha fri tillgång till handskar och antiseptiskt medel skulle kunna göra stor skillnad. Britsarna de använder i undersökningsrummen har inget skyddade papper över sig, och finns inget antiseptiskt i närheten i rummet rengörs de knappt mellan patienterna.

Antiseptiskt medel har de i gamla vattenflaskor

Min arbetsdag börjar med att en tuk tuk kommer och hämtar upp mig på morgonen och kör mig till sjukhuset. Där byter jag om till sjukhuskläder i en liten skrubb som de gjort om till omklädningsrum. De har inte råd att bistå med kläder och handskar och så till mig så jag har med mig det hemifrån. Alla som arbetar har olika kläder på sig, vissa inga sjukhuskläder alls, så det är lite svårt ibland att veta vilka som är läkare och vilka som är sjuksköterskor.  Inne på sjukhuset är det extremt varmt, det finns bara luftkonditionering inne på operationssalarna. På avdelningarna och undersökningsrummen finns det några små fläktar som snurrar halvhjärtat i taket, men de gör ingen större skillnad. För mig som är ovan vid den här värmen blir det väldigt påfrestande, och sjukhuskläderna vi har i Sverige är inte så anpassade till 35 graders värme..

Min väg till sjukhuset efter att det regnat lite. Jag är glad att vi inte är här under regnperioden.

Jag har redan nu fått varit med om så mycket så jag skulle nästan behöva skriva en hel bok. Under min första dag fick jag hålla i en 10 minuter gammal bebis, bara det kan jag leva på länge. Jag får vara med på det mesta som händer, jag följer med doktorn på ronden, jag hjälper till att rengöra sår och jag viker nya bandage. Jag fick träffa en HIV-smittad patient som låg inne för malaria, men det är svårt att kommunicera då jag inte kan säga mer än hej på Swahili och de kan inte särskilt bra engelska. De senaste dagarna har jag varit på labb och lärt mig att blodtypa, kolla efter malaria i blod och göra HIV-tester.

Ett negativt HIV-test (de använder sig av Alegre Africa, och visar det positivt konfirmerar de med ett Uni-Gold test) och ett blodutstryk för malariatesting. De har väldigt dålig koll på vems prov som är vems, ingenting märks upp, utan som ni ser på bilden skrivs en tvåa tillexempel på provet, och så plitar de ner en tvåa någonstans i journalen. Jag kan ju bekräfta att de spenderar en hel del tid varje dag på att leta reda på rätt journal till rätt prov.

Jag hamnade i en liten obekväm situation där jag fick frågan om varför vi inte har så många HIV-smittade i Sverige jämfört med här. Jag hade lite svårt att säga att vi är högre utbildade, har mer pengar, och bor i ett land med en utvecklad infrastruktur, utan att låta överlägsen. Många människor här vet inte hur de ska skydda sig och om de väl blivit smittade är det många som inte förstår hur viktigt det är att äta medicinen. Det finns också många som inte förstår hur medicinerna kan göra att man kan leva ett normalt liv, utan när de får diagnosen ser de det som att livet är slut och försöker inte ens få tag i medicin.

Jag får ändå känslan av att HIV/AIDS frågan är väldigt viktig här och att de försöker göra så gott de kan för att stoppa spridningen. Det finns stora skyltar i varje hörn som säger ”AIDS kill – Take care” och liknande. HIV-tester är gratis och även medicinen, men många vill inte testa sig då ett positivt svar kan anses skamligt, och många får inte tag i medicinen då de inte har råd att ta sig till sjukhuset eller apoteket. På det lilla sjukhuset där jag arbetar testas ungefär 20 personer varje dag, och upp emot 5 av dem är positiva. Organisationen Art In Tanzania som jag arbetar med organiserade på World Aids Day att lokalbefolkningen fick komma och få gratis mat och samtidigt testa sig mot HIV. Av 3000 testade personer var över 500 smittade.

Sänkan tar 30 minuter att få svar på.

Avslutar detta inlägg med en 10 minuter liten pojkbebis!

Del 3 – Magsjuka och Tanzaniska fikapauser 

2015-01-09

Veckan började med att jag blev magsjuk. Eftersom jag var tvungen att gå in och ut från myggnätet hela natten drog jag på mig en massa myggbett, sen mitt i natten gick min säng sönder så jag fick ligga helt snett tills morgonen och Rasmus kunde komma och laga den åt mig. Jag trodde jag skulle få hemlängtan av att ligga sjuk och svettas i sängen hela dagen, men jag blev mest irriterad och  stressad. Jag har inte tid att vara sjuk, jag är här för att jobba! Det finns så mycket att göra så att ligga och stirra i taket i en hel dag fick det att klia i fingrarna. Min dator hade inget batteri så jag kunde inte se på någon film heller. Sedan kliade alla mina myggbett och när man inte har något annat att göra än att ligga och stirra blir det ganska outhärdligt. Så, min måndag var ingen höjdare. Sen på tisdagen  efter 24 timmar sjuka blev jag less och tog ett gastrostop piller och sen blev jag bättre. Jag kunde roa mig med att sitta och måla klart skolbänkar som ska till en förskola här i närheten där volontärer jobbar som lärare. Min mage lär nog inte återställas helt innan vi åker hem, men det var ganska förväntat när man är här.

Utanför sjukhuset

En svettig Malin på sjukhuset

När jag var frisk och tillbaka på sjukhuset fick jag gå med en barnläkare. Det var första gången jag på allvar hade svårt att gråten borta. Dagen innan hade Emma, teamleadern för de medicinska projekten, berättat vad som ofta händer med utvecklingsstörda barn. De blir antingen bortlämnade eller så bryr de sig inte om dem och ger de dem ingen mat så de svälter ihjäl. De som ändå får vara kvar i familjen får inte börja till skolan eftersom det inte är någon idé att lägga pengar på dem. En av de första patienterna vi träffar är en 4 månader gammal bebis med Down Syndrom som kommit in med malaria. När jag såg den lille söte pojken ligga i sin mammas famn dök Emmas ord upp i huvudet och det var väldigt sorgligt att tänka att han antagligen inte har en så ljus framtid framför sig. Nu hoppas jag såklart att hans familj kommer ta hand om honom, men det verkar inte vara så lätt att växa upp med ett handikapp i det här landet. Emma ska dra igång en insamling för att kunna bygga ett klassrum här på volontärcentret som ska vara till för utvecklingsstörda, så de också ska få en chans att gå i skolan och lära sig läsa och skriva, vilket jag tycker är jättebra!

De flesta barnen som kommer in lider av diarré och malaria. Många av dem var också undernärda, och barnläkaren berättade att även om familjerna har råd med mat så har de inte alltid kunskap om vad som är bra för barn att äta. Vill barnen inte äta det som serveras så tänker föräldrarna att de inte är hungriga och försöker inte ge dem något annat. Barnläkaren sa att han alltid brukar ge mammorna som kommer in med undernärda barn näringsrådgivning också.

Här ligger tre blodutstryk som väntar på att bli kollade på i mikroskopet efter malaria. Den allramesta diagnostiken sker via ett gammalt, suddigt mikroskop. Jag tycker de är otroligt duktiga som kan med hjälp av bara ögat göra de flesta diagnoserna. I ett avföringsprov måste de leta efter 15-20 olika maskar och deras ägg. Den vanligaste är Schistosomas , Taenias och Hookworms (hakmask).

En som jobbar på labbet har tagit med mig på fika lite då och då för att jag ska få smaka deras lokala te med tilltugg. Teet innehöll mer socker än vatten.. En dag bjöd han mig på ”ground nuts”, och han blev förvånad att jag aldrig ätit det förut. Efter att jag smakat sa jag att det smakar precis som peanuts, men nej, han hävdade att det var det inte, det var ground nuts. I efterhand har jag förstått att han raköversatte ordet på swahili till engelska och jordnötter blev då ground nuts. Jag förstår att han blev förvånad när jag sa att jag aldrig smakat jordnötter.

Jag har tagit reda på ungefär hur mycket det kostar att göra läkarbesök på sjukhuset jag arbetar på. Att registrera sig på sjukhuset kostar 4:-, göra ett malariatest kostar 12:-, att lämna labbprover kostar 40:-, att göra ett ultraljud kostar 80:-, att boka in ett läkarbesök kostar 60:-. En operation, till exempel ett kejsarsnitt, kostar 800:-. Blir man inlagd får man varken mat eller vatten serverat, utan den inlagdas anhöriga får komma med det. När jag först hörde dessa priser tänkte jag att det var ju inte så farligt, men det var innan jag tänkte steget längre och kollade upp hur mycket man tjänar här. En lärare på en kommunal skola tjänar 400:- i månaden. Barnläkaren jag jobbade med, som är professor och har arbetat där i 15 år, tjänar 8000:- i månaden. Så efter det blev det genast lite dyrare att gå till sjukhuset.. Många väljer att inte gå till sjukhuset förrän det är absolut nödvändigt, och det är ju förståeligt om halva ens lön ska gå åt till ett läkarbesök.

Bygget av lokalen vi samlade in pengar till är i full gång! Lisa och Rasmus jobbar sig svettiga i solen varje dag. Virket väggarna ska byggas av håller på att impregneras och här är stommen på väg upp. Lokalen kommer, som jag nämnt tidigare, att användas till lite olika ändamål, men främst för engelskautbildning och HIV/AIDS seminarium. Jag och två andra tjejer håller på att förbereda ett HIV/AIDS seminarium vi ska ha för högstadiebarn. Det är lite klurigt, jag vet hur man pratar om HIV för vuxna som kan engelska, nu ska vi göra oss förstådda hos barn som inte kan engelska särskilt bra så vi måste ha med en tolk, men det ska nog blir bra tillslut!

Del 4 – Arbete på HIV-kliniken

Mbweni HIV-klinik. Jag blev förvånad när jag förstod att detta lilla hus var själva kliniken, men det fungerade bra ändå!

Alla patienter som på sjukhuset får ett positivt HIV-test blir först skickade till en kurator som ger dem rådgivning och stöd. Sedan blir de skickade till HIV-kliniken (Kallas CTC=Care and treatment clinic). Dit får de sedan komma en gång i månaden på schemalagda besök där de vägs, lämnar prov för CD4+ och får prata med doktorn, som screenar dem för turberkulos och kollar deras allmäntillstånd. Antiretroviral behandling sätts in om deras CD4+ cellantal är under 350, om de har nått kliniskt stadie III enligt WHOs klassifikation, eller om de är gravida. De får recept på den medicinen de behöver och den hämtar de ut på kliniken innan de åker hem. Det är inte bara HIV-medicinen som är gratis, utan även profylaxmedicin mot tuberkulos och medicin mot eventuella opportunistiska infektioner som dyker upp.

En patient som vi träffade spenderade några minuter på att skälla på läkaren för att hon inte svarar i sin telefon när han ringer. Efteråt berättade hon att mannen hade haft väldigt svårt att acceptera att han har HIV och att han ringer henne stup i kvarten. Under hans besök hade han ett block fyllt med frågor som han bockade av och han tog upp ungefär den tiden tre patienter annars gjorde.

Här var första stället de faktiskt hade en dator på sjukhuset. Alla journaler fördes in i en databas, vilket är smidigt. Att databasen sen inte sträcker sig längre än till Dar es Salaam är mindre smidigt, men det blir förhoppningsvis nästa steg. När patienter flyttar till andra städer måste de börja om med journalen, de får då med sig ett papper där det står när de började behandling och när de blir sjuka så den nya kliniken kan föra in det i sina system.

Läkaren som träffade patienter med tuberkulos var rädd för att bli smittad, så hon flyttade helt sonika ut sitt skrivbord utomhus istället för att minska risken att bli sjuk. 

Här träffade vi patienterna på HIV-kliniken. Utomhus under ett träd, eftersom det är så varmt inomhus ville läkaren hellre sitta ute, så då blev det så. Journalerna flög iväg med jämna mellanrum men då var det bara att springa efter. Tjejen i gul tröja var en volontär som arbetade med att ringa upp alla patienter som inte dykt upp på sina besök.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annat som hänt i veckan är att jag åkte till Madale Clinic (som det var tänkt att jag skulle jobba på från början) och lämnade de sponsrade sjukhusmaterial som jag haft med mig. Den kliniken är så mycket mindre och har mindre resurser, så jag tyckte att de skulle få större användning av det än Mbweni sjukhus. Sköterskan som tog emot sakerna blev väldigt tacksam och glad! Det var några instrument hon inte visste vad det var så jag fick visa hur man till exempel öppnar en suturtång. När man ser hur de hur det på sjukhusen här önskar jag att jag hade alla pengar i världen så jag kunde köpa in allt de som de behöver för att kunna ta hand om patienterna på bästa sätt! Labbet på Mbweni fick lite handskar och pennor, för de tittade avundsjukt på mina handskar och jämförde med sina halvkassa varje gång jag tog på mig nya, och de fick konstant leta efter pennor när de skulle fylla i journalerna.

Madale Clinic. Här visar jag sköterskan hur man öppnar en tång.

Jag åkte också tillsammans med en australiensk tjej till barnhemmet Glory of Africa, som organisationen jag jobbar för har ett samarbete med, för att gå igenom barnen och se om de behövde få någon typ av läkarvård. Som tur var så mådde alla bra för tillfället och ingen hade något infekterat sår! En annan eftermiddag var jag tillbaka dit med ordentliga fotbollar och lite annat smått och gott som vi köpt in och då barnen älskar allt som har med fotboll att göra så blev de väldigt glada.

Här spelar barnen med de nya fotbollarna.

Jag lät barnen på Glory leka med kameran, vilket resulterade i en hel del sådana här bilder.

Prettish (om det är hennes riktiga namn är fortfarande lite oklart) är en liten tjej som bor här på gården, hon tyckte också det var roligt att ta selfies med kameran!

 

Jag ber om ursäkt för den kassa kvalitén på bilderna. Min kamera blev stulen förra veckan så nu har jag fått använda mobilen. Eller Lisas kamera som inte fungerar så bra.

Glöm inte att följa vårt byggprojekt på bloggen volontaritanzania.blogg.se!

Del 5 – Dags att åka hem

2015-01-22

Mina fem veckor i Tanzania har nu tagit slut och det är dags att åka hem till Sverige igen. Det var väldigt sorgligt att säga hejdå till alla människor som jag har arbetat med. Av naturliga skäl så har jag spenderat mesta tiden på sjukhuset på labbet med bland annat HIV-testning, då det är där jag känner mig som mest hemma och kan göra mest nytta. Jag har ju dock fått följa med på allt som jag velat, och hjälpt till med att sätta katetrar, dela ut medicin, rengöra sår, ta tempen och mäta blodtryck och sådant. Jag har varit med på ronden både hos de vuxna patienterna och hos barnen. De har varit väldigt hjälpsamma och det jag inte har kunnat har de visat hur man gör.

En del av sköterskorna som jag jobbat med. Och en patient som ville vara med på bild. Jag har av respekt valt att inte publicera bilder på patienter men han envisades så då får han sin vilja igenom!

Efter ronden brukar sköterskorna samlas i ett rum och vika bandage tillsammans, och det har varit trevligt att sitta med dem och göra det. Dock hade det ju varit trevligare om jag faktiskt förstått vad de pratar om.. Det är nog det jag känner har varit mest frustrerande under min tid på sjukhuset. Att jag inte förstår Swahili. Eftersom det är så olikt något av de språken jag kan så går det inte ens att försöka lista ut vad ord betyder. De läkare som har kunnat bra engelska har förklarat allt för mig när vi har träffat patienter, men jag önskar att jag hade förstått vad patienterna sa. Jag har så mycket som jag vill fråga också, men de är svårt att få dem att förstå vad jag menar och svårt för dem att uttrycka sig på engelska, så det har varit väldigt frustrerande till och från.

Två ur mitt team på labbet, Dr Hajid som var labbansvarig och Jamina.

Här tog vi prover från patienterna. De frågade om jag ville lära mig att ta blodprov, men jag nöjde mig med att ta stick i fingret. Jag tyckte inte patienterna behövde plågas i onödan, många var redan väldigt spruträdda utan att jag skulle vara där och försöka hitta blodådrorna på dem.

 

 

 

 

 

Det är med lite sorg i hjärtat jag nu sitter på flygplatsen i Dar es Salaam och är på väg hem igen. Det kommer såklart bli otroligt skönt att komma hem till en säng utan myggnät, till mat som till största del inte består av ris, till rinnande varmt vatten och till känslan av att vara ren. Men det är väldigt tråkigt att lämna Tanzania och alla människor jag har träffat här. Det är många saker, stora och små, som kommer sitta kvar som ett minne av Afrika. Som att allting går extremt långsamt, förutom trafiken. Där ska det minsann kommas fram fort, helst utan att följa trafikreglerna. Som att kvinnorna kan balansera tunga mjölsäckar på huvudet utan problem. Som att en mobilskärm till en vit Iphone sprack, och killen som lagade den satte på en ny svart skärm. Vadå, vad spelar det för roll att det inte är samma färg? Den är ju hel nu. Som att alla barn blir glada av att se en och springer efter och ropar M’zungo (vit människa). Som att äta färska mangosar och ananas till frukost. Jag kan göra listan lång..

Att arbeta som volontär visade sig kräva väldigt mycket eget ansvar. Jag var beredd på att det gäller att ha rätt inställning när man åker och inte förvänta sig att få alltid serverat, men det kom ändå som en liten överraskning hur mycket allting hängde på en själv. Varje dag när jag kom till sjukhuset fick jag själv styra upp vad jag ville göra, det var ingen som hade planerat dagarna åt mig eller sa åt mig vad jag skulle göra. Att få vårt bygge igång krävde mycket arbete från vår sida, människorna här har ingen brådska! Vi har verkligen fått uppleva att allting inte riktigt går som man tänkt sig. Vårt HIV-seminarium blev inte av eftersom att först hade skolorna inte dragit igång ordentlig efter julledigheten, sen fick vi inte tag i någon tolk, och tillslut var det svårt att ens få tillstånd från vissa rektorer då de tycker att ett sådant seminarium kommer uppmuntra eleverna att ha flera partners istället för att förespråka säkerhet och att skydda mot spridningen av HIV. Vi har ju dock föreberett en massa material så det finns redo för nästa volontärer som kommer och kan hålla i det. Det har varit väldigt intressant att få arbeta i ett land med sådan annorlunda kultur än Sverige och jag har lärt mig en massa nya saker!

Pastor Joel och hans fru utanför barnhemmet Glory som de driver. De har inga egna barn, men de tar hand om barnhemsbarnen som om de vore deras egna. Många barnhem startas för att någon vill driva en vinstdrivande business, men på Glory så är det barnen som är första och viktigaste fokus!

Allting som jag har skrivit här är mina upplevelser, från det platser jag har varit på. Jag kan tänka mig att andra kanske inte alls upplevt landet så, men det är så här min resa har varit. Alla bilder jag har publicerat har jag haft tillstånd att visa, och vill någon använda dem är det bara att fråga mig först!

Jag är glad att jag fick dela med mig av detta här på sideeffects.se! Tack till alla er som följt bloggen! Min resa har verkligen gett mig mersmak av både Afrika och volontärarbete. Men det är ju som de säger, har man en gång varit i Afrika så vill man tillbaka!

Vi avslutade vår vistelse med en liten semester på Zanzibar, så jag avslutar min reseberättelse med en solnedgång utanför Afrikas kust.

/ Malin